hämnden är ljuv

igår när jag kom sjungandes o trampandes från ett hårt o svettigt träningspass såg jag ett bekant ansikte som var ute o rastade sin lilla hund. sist jag såg detta ansikte var på midsommarafton 2006 när jag var o badade med min morsa o han var där med sin blonda fru o sin knubbiga son o stekte.
mannen som gick där o rastade sin hund var min idrottslärare i högstadiet. det var mannen som inte kunde prata rent, mannen som såg ut som om han tillbringade nätterna på solariet, men framför allt mannen som gav mig ett vg när jag skulle ha ett mvg. den bitchen!
långsur är inte min grej, däremot bitterhet, och  vafan om man råkar cykla förbi honom sådär så måste det vara ödet tänkte jag. eftersom jag inte är den som är den så bromsade jag in cykeln, tog av mig höglurarna, harklade mig o drog en loska för att rensa halsen.

L: hejsvejs peter! kommer du ihåg mig?
P: eehm, hejhej,  ja det gör jag
L:  hoppas du har en fin kvällspromenad o att hunden skiter som den ska, jag tänkte bara passa på att säga att jag förtjänade ett mvg. o en sak till, sluta tvångsaktivera dina barn, din son hatar innebandy!
P: eeeh
L: ha ett bra liv o lycka till med brännan!

precis sådär borde det har gått till insåg jag typ tio sekunder efter att jag cyklat förbi honom hälsandes lite lätt. jag beslutade mig därefter att använda min lediga tid, dvs all min tid, till o trimma min hjärna o sluta vara tio sekunder för trögtänkt. så nästa gång då jävlar kommer det vara jycken som får ta hand om honom när han skiter på sig!

RSS 2.0