the happy birthday kid

Mina två projekt har startat och jag har tillbringat mycket till på universitetet. Projekten verkar kul, studenterna är snälla om även om de inte är överdrivet inbjudande och jag är frustrerad. Frustrerad över att inte kunna uttrycka mig som vanligt i en gruppdiskussion. Jag hänger med i diskussion och förstår allt men behöver alltid tio sekunder extra för att hinna översätta, fundera, formulera och översätta mina tankar igen innan nåt kan komma ut. Det är frustrerande att inte kunna välja sin roll i grupparbetet, min språkförmåga för det åt mig. Det är frustrerande att bli uppfattad annorlunda på grund av mina begränsningar att uttrycka mig. Jag känner igen det från tidigare vistelser i landet. Men efter detta år har jag lärt mig att inte låta någon annan definiera mig. Definitioner är ändå inget att ha. Även min löpning har varit utsatt för frustration. Jag klarar inte av att springa själv. Jag tror jag är mentalt skadad efter femton år av orientering och en karta i min hand. Efter femton minuter löpning är min hjärna totalt uttråkad och säger till mina ben att det är meningslöst att springa. Jag har dock hittat två löparkompisar som jag försöker dejta då och då. När vi springer ihop fungerar min frustration som bränsle istället och jag känner mig stark.

Häromdagen åkte vi till en enorm sanddyna en timme från Bordeaux. Så oerhört vackert med ett berg av sand. Vattnet var varmt och jag och Julie badade länge, det blev årets första Oktoberdopp. Att släppa benen fria och liksom låta dem rulla ner för den gigantsika sanddynan var obeskrivligt. Jag kände mig fri som en fågel. 

 

Hösten börjar komma hit och jag har till och med använt strumpbyxor en gång. Löven börjar gulna och luften luktar gott. Livet är fint men jag saknar er. Kom och hälsa på!